Hur många kilometer per år är normalt?

Som tumregel ligger den genomsnittliga årliga körsträckan för en personbil i Europa i storleksordningen ungefär 15 000 kilometer. Det är ett medelvärde över mycket olika användning och duger därför bara till en sak: en grov rimlighetskontroll. En sex år gammal bil med en mätarställning kring 90 000 är inget som sticker ut, en med 20 000 och en med 250 000 gör det — båda behöver en förklaring, och båda har ofta en bra sådan.

Spridningen kring medelvärdet är enorm och följer framför allt tre kännetecken: ägarens bostadsort, motortypen och användningsändamålet. En bil som var registrerad i en stad med tät kollektivtrafik körs lite; en från en pendlingsregion utan tågförbindelse körs mycket. Dieselbilar ligger i snitt över bensinbilar, eftersom de till övervägande del köptes av dem som kör mycket — det är just för dem som de lönar sig.

Därför hjälper årtalet i annonsen mindre än frågan om den tidigare ägaren. En tjänstebil för en fältsäljare, en familjs andrabil och en bil ur ett dödsbo har vid samma mätarställning tre olika skick, och skillnaden är större än den mellan två årsmodeller.

Slitaget uppstår inte jämnt över sträckan. Motorn slits oproportionerligt mycket under de första minuterna efter kallstarten, så länge oljan fortfarande är kall och seg och bränslet kondenserar på cylinderväggarna. Koppling, bromsar och chassi slits i stadstrafik per kilometer många gånger snabbare än på motorväg. Växellådan växlar tio gånger så ofta i stadstrafik.

Därav följer regeln som motsäger de flesta annonsjämförelser: en bil med hög motorvägskörsträcka kan vara i klart bättre skick än en stadsbil med hälften så mycket. 180 000 kilometer som en säljare som reser har kört på tre sträckor i veckan är skonsammare för mekaniken än 60 000 som består av fyra kilometer till jobbet varje dag.

Det syns på bilen, inte i annonsen. Stenskott på främre stötfångaren och vindrutan, en jämnt nedsliten däcksats och en interiör som knappt ser använd ut talar för långa sträckor. Nedslitna sidostöd på förarstolen, en blanknött växelspaksknopp, parkeringsskador på båda stötfångarna och kraftigt inslitna bromsskivor talar för korta sträckor. Fråga dessutom vilken sträcka den tidigare ägaren vanligtvis körde — svaret är sällan påhittat, eftersom ingen räknar med att det spelar roll.

Antagandet att lite alltid är bättre är det dyraste misstaget på det här området. En bil som står still åldras på ett annat sätt, och det sättet är sämre dokumenterat eftersom det inte mäts i kilometer. Skadorna av lång stilleståndstid dyker oftast upp först efter köpet, och de dyker upp tillsammans.

Särskilt utsatta är gummi, vätskor och allt som lever på rörelse. Däck åldras med åren, oavsett mönsterdjup; bromsskivor rostar fast och blir orunda vid första inbromsningen; tätningar härdar och börjar svettas; bromsvätska drar åt sig vatten; bränsle åldras, och hos bensinbilar sätter sig avlagringar i tanken och ledningarna. Startbatteriet tål stillestånd sämst av alla delar.

Mätarställningen kostar på två ställen: vid återförsäljningen och vid nästa stora underhållspost. Det första är en marknadskonvention, det andra är teknik. Båda går att räkna ut i förväg, och beräkningen är viktigare än jämförelsen mellan två annonser.

På marknaden faller priset inte jämnt utan i trappsteg vid runda tal, eftersom köparnas filter står där. En bil strax under en sådan tröskel handlas därför relativt sitt skick dyrt, en strax över relativt billigt. Den som medvetet sätter sig över en tröskel vid köpet köper samma slitage billigare — och säljer det senare vidare med samma avdrag.

Tekniskt räknas inte ställningen utan avståndet till nästa tidpunkt. Fråga därför inte ”hur många kilometer?” utan: När ska kamremmen bytas, hur långt har bromsar och koppling kommit, när är nästa besiktning aktuell? En bil med hög mätarställning där allt är nygjort kan vara det förmånligare valet än en med låg mätarställning där allt står på tur samtidigt.

Hos elbilen förskjuts frågan. Drivlinan har få rörliga delar, bromsarna skonas av regenerativ bromsning och ett oljebyte utgår; kilometrarna påverkar mekaniken i motsvarande mån mindre. Det som räknas är drivbatteriets skick — och det hänger inte bara på körsträckan.

En litiumjonscell åldras på två sätt samtidigt: genom antalet laddcykler och genom tiden, där temperaturen och laddnivån under stillestånd påskyndar den tidsberoende åldringen. En bil med hög körsträcka som till övervägande del har rörts i det mellersta laddfönstret och sällan fyllts vid snabbladdare kan därför stå sig bättre än en lite körd som i åratal stått fulladdad i solen.

Praktiskt betyder det: hos elbilen ersätter rapporten om batteriets skick diskussionen om mätarställningen. Hur den tas fram och vad värdena betyder beskrivs i en egen artikel bland guiderna.

Ställ mätarställningen mot datumet för första registrering och mot antalet ägare. Sex ägare på åtta år med låg mätarställning är en ovanlig kombination; en ägare med mycket hög mätarställning är en vanlig. Motsägelser mellan de här tre uppgifterna är det snabbaste filter som finns, och det kostar ingenting.

Stämmer mätarställningen inte med slitaget är det inget förhandlingsämne utan ett skäl att avbryta. Vilka kontroller som räknas då — pappersspår, slitage, elektroniskt spår — står utförligt i artikeln om mätarfusk och upprepas inte här.

En tredje källa är det senaste besiktningsprotokollet. Där står bilens mätarställning vid besiktningsdatumet, noterad av en instans som inte har något intresse av saken. Räkna upp därifrån: stämmer den sträcka som har körts sedan dess med tiden som har gått, och med det säljaren berättar om sin användning?

En stor del av den unga begagnatmarknaden består av leasingreturer och flottbilar, och deras körsträcka är ingen slump utan ett avtalsvärde. Leasingavtal tecknas för en årlig körsträcka, och den som överskrider den betalar efter. Därför hopar sig bilar precis under den avtalade gränsen — och därför ser man hos treåriga bilar påfallande ofta mätarställningar som går jämnt att dela med tre.

För köparen är det övervägande goda nyheter. En bil från ett leasingavtal har i regel servats enligt plan, eftersom avtalet krävde det, och den har före återlämningen bringats till ett definierat skick. Baksidan: den kördes av någon som inte ägde den, och den vårdades fram till återlämningsdagen, inte längre.

Praktiskt betyder det: titta noggrannare på de slitdelar som skulle ha blivit aktuella kort efter återlämningsdagen hos en leasingretur — däck strax över minimidjupet, bromsbelägg vid slutet av sitt förråd, en besiktning som snart står på tur. Det är inget fel, men det är en räkning som hör till köpeskillingen.

Sätt kilometerfiltret bredare än magkänslan föreslår och filtret för årsmodell snävare. Året bestämmer teknikstånd, säkerhetsutrustning och reservdelsförsörjning; mätarställningen bestämmer framför allt priset. Den som drar kilometerfiltret för snävt sorterar bort de välskötta bilarna som kört mycket och behåller kortdistansbilarna.

Och jämför inte bilar utan återstående nytta. Det ärliga måttet är vad bilen kommer att kosta dig per år tills du lämnar den ifrån dig — köpeskillingen minus förväntat återförsäljningsvärde, plus det underhåll som står på tur under den tiden. I den beräkningen slår en välskött bil med hög mätarställning regelbundet en ovårdad med låg.