Däckets ålder: vad DOT-numret avslöjar

På sidoväggen finns ett block som börjar med ”DOT”. Det som följer är en kedja av bokstäver och siffror: tillverkningsfabriken, en storlekskod, en intern kod från tillverkaren — och sist, oftast i ett eget inramat fält med försänkt kant, fyra siffror. De två första anger kalenderveckan, de två sista året. ”3419” betyder: tillverkat vecka trettiofyra år 2019.

Två saker är praktiskt viktiga här. För det första är den fyrsiffriga formen den som har varit gängse sedan millennieskiftet; äldre däck har tre siffror. Den som hittar en tresiffrig uppgift på en släpvagn, ett reservhjul eller en länge parkerad bil håller i en komponent vars ålder man inte längre kan räkna i enstaka år.

För det andra är den fullständiga koden ofta bara instämplad på ena sidan av däcket. Den andra sidan har samma block utan datumfältet. Hittar man alltså bara en förkortad kod på bilen är däcket inte odaterat — man tittar på fel sida, och det är ofta den inre. Med rattutslag och en ficklampa kommer man åt framhjulen; bak hjälper en lift eller tålamod.

En slitbanemix är inget enhetligt ämne utan en blandning av kautschuk, kimrök eller silika, mjukgörare och åldringsskyddsmedel. Skyddsmedlen vandrar långsamt ut till ytan och förbrukas där av syre och ozon. Det är deras uppgift — men förrådet är ändligt, och det minskar även när bilen står i garaget.

Är det förbrukat angriper oxidationen polymernätverket. Gummit blir hårdare och förlorar i töjbarhet, och spänningarna som uppstår vid varje hjulvarv genom däckets ständiga böjning kan inte längre tas upp. Det syns som ett fint spricknät — först i botten av mönsterspåren och i sidoväggszonen som böjs vid varje varv.

Hårdare betyder sämre grepp, och inte jämnt fördelat: förlusten drabbar det våta och det kalla underlaget först, eftersom det är blandningens formbarhet som gör det egentliga jobbet där. På torr, varm asfalt beter sig ett gammalt däck länge oförargligt. Just det är det lömska med saken.

Mönsterdjupet mäter hur mycket material som har slitits bort. Åldern mäter hur lång tid blandningen har haft på sig att förändras. De två hänger inte ihop. En bil som körs lite per år har djupt mönster på gammalt gummi; en mycket körd bil har det motsatta. Den som bara läser av en av de två klockorna känner till hälften.

Slitageindikatorerna i botten av huvudspåren, markerade med ”TWI” på sidoväggen, visar gränsen för när mönstret räknas som nedslitet. Vilket värde som gäller, och om ett annat gäller för vinterdäck än för sommardäck, regleras av lagstiftningen där bilen är registrerad — inte av däcktillverkaren och inte av den här texten.

För åldern finns det inget sådant märke i gummit. Från när ett däck anses för gammalt anger biltillverkarens rekommendation och föreskriften där bilen är registrerad — för släpvagnar och husvagnar ofta strängare än för personbilar. Den som behöver en siffra hämtar den där och inte ur en guide.

Ett däck som aldrig har varit monterat är nytt. Om tillverkningsdatumet säger det ingenting. Mellan produktion och försäljning ligger lager, transport och hyllor, och för storlekar med låg efterfrågan kan den sträckan ta år. Den som köper en sats får gärna vilja se DOT-numret före monteringen — efteråt är frågan bara akademisk.

Lagringen avgör också. Däck som lagrats svalt, mörkt, torrt och utan belastning åldras långsammare än sådana som har stått i solljus eller bredvid en apparat med elmotor: dess gnistbildning vid kolborstarna ger ozon, och ozon är den mest aggressiva beståndsdelen i luften för en gummiblandning. Ångor från bränsle och lösningsmedel hör inte heller hemma i samma utrymme.

För den egna andra däcksatsen följer en enkel regel: förvara däck utan fälg stående och vrid dem då och då, däck på fälg liggande i en stapel eller hängande. Och med en anteckning om på vilken axel och vilken sida de satt — annars går den informationen förlorad vid monteringen, och med den möjligheten att tolka slitaget.

Bredvid datumet står storleksbeteckningen, och den är sammansatt av blandade enheter: bredden i millimeter, därefter förhållandet mellan sidoväggens höjd och bredden som procent av den bredden, en bokstav för konstruktionen — ”R” för radial — och sist fälgdiametern i tum. Sidoväggens höjd är alltså inget fast värde utan hänger ihop med bredden: samma procenttal ger en högre sidovägg hos ett bredare däck.

Därefter följer lastindex och hastighetssymbol. Båda är tabellvärden: indexet står för en bärförmåga per däck, bokstaven för en tillåten högsta hastighet. Vilka värden en viss bil minst kräver står i dess handlingar, och ett däck får ligga över, men inte under.

Den som ändrar storleken ändrar därmed också rullomkretsen, hastighetsmätarens visning och, beroende på bil, friheten i hjulhuset. Om en kombination är tillåten avgör bilens handlingar och inte hur det ser ut i hjulhuset. Vid en begagnad bil lönar sig avstämningen: monterad storlek och storleken som är införd i handlingarna bör stämma med varandra.

En slitbanemix för vinterbruk är konstruerad för att förbli mjuk under en viss temperatur. Just den egenskapen går förlorad först genom åldring. Ett gammalt vinterdäck med gott om mönster kan köra sig oklanderligt på sommaren och prestera klart mindre i februari än vad mönstret ser ut att lova. Det är den konstellation där åldern faktiskt kostar något.

På sidoväggen finns dessutom två märkningar som inte betyder samma sak. ”M+S” är en uppgift från tillverkaren om mönstrets utformning, utan något föreskrivet prov bakom sig. Bergssymbolen med snöflingan ges bara om däcket har klarat ett standardiserat dragprov på snö. Vilken märkning som krävs var regleras återigen av lokal lagstiftning.

Helårsdäck bär samma logik i en enda blandning: de är en kompromiss mellan två temperaturområden, och en åldrande kompromiss förlorar i båda ändar. Den som kör bilen i bergen på vintern kontrollerar därför datumet på ett helårsdäck lika noga som mönstret.

En bula i sidoväggen är inget skönhetsfel. Den uppstår när trådar i karkassen går av vid en kollision med en kantsten; lufttrycket pressar ut den försvagade delen. Däcket kan sedan hålla i veckor och därefter spricka upp utan förvarning. Det ska bytas ut, inte hållas under uppsikt.

Fina, nätliknande sprickor i botten av spåren och i sidoväggens böjzon är så åldrandet ser ut. En enstaka spricka säger lite, ett utbrett nät säger mycket. Skärskador där väv syns och ställen där däcket är nedslitet på ena sidan ända ner till karkassen är ingen förhandlingsfråga, utan ett skäl att inte köra bilen därifrån själv.

Ensidigt slitage är dessutom en ledtråd om något annat. Ojämnt slitage mellan insida och utsida betyder fel toe-inställning eller camber; ett sågtandsmönster på mönsterblocken betyder oftast problem med hjulupphängningen eller ett permanent för lågt lufttryck. Den som bara byter däcken och låter orsaken stå kvar köper samma slitage en gång till.

”Nya däck” i annonsen är ett argument som går att kontrollera på två minuter. Man läser av fyra datumfält, jämför mönster och konstruktion per axel och tittar på de inre sidoväggarna. Resultatet blir antingen en bekräftelse — då har säljaren rätt, och priset får spegla det — eller en kostnadspost.

Och det är en post med känt belopp. En sats däck i en vanlig storlek går att prissätta i ett telefonsamtal, montering och balansering inkluderade. En kostnadsberäkning rubbar ett pris; kommentaren att däcken ”ju är lite äldre” gör det inte.

En fråga ställer man före provkörningen och inte efteråt: när kontrollerades lufttrycket senast? Ett däck som länge har körts med för lågt tryck har förlorat material på skuldrorna och utsatts för värme i sidoväggen som man inte ser på det. Datumet säger ingenting om det — slitagebilden gör det.