Självrisk i helförsäkringen: när det lönar sig

Självrisken är den del av varje skada som du själv bär. Den betalas inte i förväg, utan dras av från ersättningen: Försäkringsbolaget räknar av skadan och överför mellanskillnaden, eller så fakturerar verkstaden dig andelen direkt. Anmäls ingenting flyter ingenting — självrisken kostar bara något när något händer.

Avgörande är orden ”per händelse”. Självrisken gäller för varje enskilt skadefall, inte en gång om året. Två skador på tolv månader kostar den två gånger. Den som räknar på en övergång till ett högre belopp måste därför räkna med det förväntade antalet fall, inte med sannolikheten att något överhuvudtaget händer.

Halvförsäkring och helförsäkring har separata självrisker, och många försäkringar har för glasskador en tredje eller avstår helt från den. Den uppdelningen är användbar: Halvförsäkringsskadorna — stöld, hagel, viltolycka — drabbar ingen på grund av körsättet, medan kollisionsskador beror på den egna körsträckan och den egna omgivningen. Båda beloppen kan sättas oberoende av varandra.

Rabatten är ingen belöning, utan en logisk följd: Det du själv bär behöver försäkringsbolaget inte längre kalkylera in. Avdraget motsvarar den del av den förväntade skadekostnaden som faller under den nya tröskeln — plus handläggningskostnaderna för alla fall som därmed inte längre anmäls alls.

Den andra delen förklarar varför rabatten är störst vid hoppet från en mycket låg till en medelhög självrisk och sedan snabbt blir flackare. Små skador är vanliga, och var och en av dem orsakar administrativt arbete som nästan inte beror på skadans storlek. Den som tar bort dessa fall ur systemet sparar försäkringsbolaget oproportionerligt mycket.

Av det följer en praktisk regel: Den intressanta frågan är inte om en hög självrisk är bättre än en låg, utan var på kurvan rabatten slutar växa nämnvärt. Den punkten hittar man genom att för samma bil be om tre eller fyra offerter med olika belopp och lägga skillnaderna bredvid varandra.

Jämförelsen av två varianter behöver bara tre storheter: den årliga premieskillnaden, skillnaden mellan de två självriskerna och det förväntade antalet anmälda skador per år. Premieskillnaden är en säker vinst som uppstår varje år. Skillnaden i självrisk är en möjlig förlust som bara uppstår i skadefall.

Sätter man de två lika får man det enda tal man behöver: Skillnaden i självrisk dividerad med premieskillnaden ger antalet år som måste ligga mellan två skador för att övergången ska löna sig. Ligger ditt eget erfarenhetsvärde klart över det är det högre beloppet rätt. Ligger det under är det inte det.

Det egna erfarenhetsvärdet uppskattar man inte efter känsla, utan utifrån det förflutna: Hur många helförsäkringsskador har du anmält de senaste tio åren? För de flesta förare är svaret noll eller en, och då blir uträkningen entydig. Den som däremot parkerar i trånga innerstäder, kör mycket eller har flera förare på försäkringen kommer fram till andra tal — och de är lika giltiga.

Uträkningen ovan underskattar systematiskt fördelen med en högre självrisk, eftersom den utelämnar en post: nedflyttningen i bonusklass. En anmäld skada kostar inte bara självrisken, utan kastar dig tillbaka i bonusklassen, och den nedflyttningen verkar under flera år in i varje framtida premie.

Det egentliga värdet av en hög självrisk ligger därför inte i rabatten, utan i tröskeln: Den flyttar punkten, från vilken en anmälan över huvud taget lönar sig, uppåt. Småskador bärs då själv, inte av disciplin, utan för att räkningen blir sådan — och bonusklassen blir kvar där den är.

Den som vill räkna in effekten lägger till självriskskillnaden summan av de merpremier som en nedflyttning orsakar under den tid det tar att återhämta sig. Tabellen för det följer med varje försäkring och är den minst lästa delen av avtalet. Vid små skador är den posten regelmässigt större än själva skadan.

En självrisk är en försäkring mot den egna likviditeten. Den som när det väl gäller inte utan vidare kan ta fram beloppet köper med en låg självrisk inte avkastning utan lugn och ro — och det är ett godtagbart skäl. Premieskillnaden är priset för det, och det är känt.

Det finns dessutom fall där valet inte alls är fritt. Leasingavtal och en del finansieringar föreskriver helförsäkring och begränsar självrisken uppåt, eftersom avtalsparten försäkrar bilens värde och inte din budget. Det taket står i leasingavtalet, inte i försäkringsbrevet, och det gäller oavsett vad som räknemässigt vore billigare.

Ett tredje fall förbises ofta: bilen som någon är beroende av. Den som inte kan ta sig till jobbet utan bil köper med en låg självrisk inte bara pengar, utan snabbhet — en reparation som godkänns direkt i stället för en veckas funderande på om det är värt besväret. Den fördelen står i ingen uträkning och är ändå verklig.

Spegelbilden gäller också: Den som när som helst kan ta beloppet ur en reserv köper med en låg självrisk en försäkring mot något som inte utgör något hot. Det är det klassiska fallet med överförsäkring i det lilla — man betalar varje år för att sällsynta små belopp ska tas över av någon annan.

Tydligast är det för bilar med få årskilometer, fast uppställningsplats och en enda erfaren förare. Där är det förväntade antalet skador litet, rabatten kommer ändå varje år, och uträkningen i föregående avsnitt går nästan alltid till det högre beloppets fördel.

Ett rent sätt att fatta det beslutet: Lägg inte ut den årliga premieskillnaden, utan lägg den åt sidan. Efter några år står den högre självrisken som reserv redo, och från och med då är rabatten ett verkligt överskott. Det är samma mekanik som ett försäkringsbolag självt använder, bara för en enda försäkring.

Med bilens ålder flyttas frågan från självrisken till täckningen. Helförsäkringen ersätter högst återanskaffningsvärdet, och det sjunker för varje år. Någon gång ligger det värdet så nära självrisken att helförsäkringen vid en totalskada knappt ger något som man inte själv skulle kunna bära.

Dessutom kommer den ekonomiska totalskadan: Överstiger reparationskostnaderna återanskaffningsvärdet repareras inte bilen, utan skadan regleras. På en äldre bil nås den tröskeln snabbt — en skada på fronten kan överskrida den bara genom den monterade sensoriken. Den som vet det räknar inte helförsäkringen mot reparationskostnaderna, utan mot bilens värde.

Övergången är sällan ett tydligt datum. Praktiskt prövar man den en gång om året med två tal: det pris som jämförbara bilar för närvarande uppnår och summan av helförsäkringspremien och självrisken. Närmar sig de två varandra är halvförsäkringen med en måttlig självrisk oftast den lämpligare täckningen — stöld, hagel och glasskador förblir täckta, och det är de fall man inte själv orsakar.

En ändring av självrisken är hos de flesta bolag möjlig till nästa huvudförfallodag, ibland även under försäkringsåret. Den ändrar ingenting i din inplacering och ingenting i övriga egenskaper — det gör den till det ofarligaste ingreppet i en försäkring.

Före omläggningen lönar det sig att titta på punkterna nedan. De är skillnaden mellan ett beslut man fattar en gång och ett som man ångrar vid skadefallet.